Jag har aldrig varit ett genomodlat speedfreak, tjackis eller amfetaminpundare eller vad fan man vill kalla det.
Förstå mig rätt, jag har aldrig tacka nej till en panna amfetamin, jag har alltid sätt meningen i en amfetaminlösning eller meningen med en amfetaminlösning.
Jag och ett par nära vänner började laborera med tjack när vi var 16-17, det var innan heroinet och vi hade jävligt roligt, så roligt man kan ha som tonåring utan gränser.
Men det tog några år innan jag förstod att - för att kunna njuta av amfetamin/klara av att gå på amfetamin så krävs det lite mer arbete än bara dra upp en näsa amfetamin eller slå i sig en panna tjack.
Det krävs att man tar hand om sig, äter, dricker osv. sådant som ofta är det sista man bryr sig om när man är upp i varv påtänd som en jävel.
Tar man inte hand om sig så går dom flesta dödliga i väggen efter 3-4 dygn. Man måste äta och hydrera sig för att kunna gå på amfetamin. Det är något man lär sig efterhand, det är inget som man lär sig när man köper sina första gubbar tjack.
Klockan är halv 6 på morgonen och jag kom på mig själv med att vara jävligt sugen på en panna dos. Jag blir det ibland, det kommer när jag minst anar det.
Det är rushen, när man trycker verktyget i botten och känner smaken i gommen och blodet börja pumpa och nackhåret ställer sig..
//MM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar